.

Halkade in på livets mening på buss 637.
Det blir så ibland, man tvivlar, tänker om,klarar jag det här? Gjorde jag rätt? Eller blev det helt fel?
sitter på de insuttna sätet med tuggummi på ryggstödet. Trivs just där, har fin sikt.

Ser en full stackars sate dimpa ner på ett säte några säten framför mig, tänker snabbt och dömmande: så vill jag aldrig leva, undrar hur han hamnade där. Bussen fylls av ett os från livets baksmälla och han super lite till när alla ser på, dränker problemen i absolut vodka, som om allt skulle bli lite luddigare och bättre då. Har förstått att det är så långt från en lösning som det går att komma.
Senare hoppar en kille i min egen ålder på, han går rakryggad, stiligt klädd ser inte så trevlig ut, är han för stolt för att le? Höjer på ögonbrynen och speglar sig i bussrutan.. Eller bara fåfäng? Hur ser hans liv ut? Är det annorlunda från mitt? Lever han fullt ut?
En mamma och ett mindre barn stiger på, de slår sig ner på sätet med gott om plats för barnvagnen. Flickan ler ständigt, mamman med. De har fina band till varandra det märks på lång väg. Mamman visar gång på gång hur man knyter skosnörena till flickans skor. Flickan försöker och gör en skev rosett, men det är en rosett och hon skiner upp som en sol! Hon ställer sig på sätet och nästan skriker av glädje, tänk att man kan bli så glad för så lite.
Bussen startar och rullar sakta iväg.
Och bussen är full av personligheter och där mitt i misär kärlek och bitterhet sitter jag.
Elin heter jag. 18 år och jobbar stenhårt för att leva lyckligt. Svårare än många tror, men fan vad ballt det är när man lyckas. Jag misslyckas och känner mig helt överkörd ibland. Kan se och känna mig jävligt bitter och bucklig. Ler och lever fullt ut, skrattar högt och ler, speglar mig i bussrutan mer än någon normal människa.
Livet är mitt och jag älskar att vara vid liv.