.

Sitter på stationen, ser människor passera, på väg någonstans. Så många personligheter som inte byter ett ord med varandra. Alla på sin resa mitt i livet, med kunskaper och var och en med sin historia. Vi är flockindivider som inte "flockar" sig i huvudtaget. Främlingar för varandra, ovetande om vad damen tvärs över rummet har att berätta. Tänk så mycket man skulle kunna lära och ta del av. Tänk om.
Sa god morgon till en liten krokig farbror påväg till jobbet i morse, han såg så häpen ut, har gått och tänkt på den där farbrorn hela dagen. När jag passerar hinner det häpna i hans ansiktsuttryck omvandlas till jordens största leende, och han säger artigt : god morgon flicka lilla och höjde på käppen.
Han blev så märkbart glad. Det blev jag med.
Borde ge lite mer av mig själv. Mer än vad jag redan gör. En ny endorfinkälla.

Sängen har nog aldrig varit skönare än i kväll. Har stått, gått burit vispat vevat dansat snubblat och kockat runt på sportis i snart tre veckor i rad nu. Hängt med fina jobbarkompisar, soffsurfat för att slippa ta "gryningsbussen" 06.04 från ruinen. Och när jag väl har tagit den alldeles för tidig bussen så har jag antingen somnat på bussen så chaffisen eller sätesgrannen har fått hojja på mig. Väl på jobbet utan tillgång till huvudnyckel har jag nu tre gånger behövt stå utanför och träna käkmusklerna i - 58 grader celsius. Eller somnat raklång över personalbordet och vaknat av att vaktmästaren petat på en eller att man helt enkelt slappnat av lite för mycket och trillat av stolen. Det varierar, ni vet.
Ligger och lyssnar på det sista nattpratet som sprider sig över övervåningen som ett skönt mummel, älskar mumlet och pratet, diskussionerna om fjant och laj, kriget om toan, mitt i allt vrålar pappa: paappret är sluuuuut, hallå hallå hallå?
Efter en del mutande så kommer det tillsist mamma konkandes på en hel bal med dasspapper! Och så va alla nöjda och glada så här på torsdagskvällen! Pappa har bajjat, adam har virkat dreadsen samtidigt som han har beatboxat i sällskap med pappa och mamma har helt ofrivilligt och omedvetet lyckats träna tunga lyft! Och jag, jag är bara nöjd.
Det gäller att uppskatta det lilla. Älskar dom obeskrivligt, är så stolt över att dom är mina.
So long!

Till er som läste och tolkade mitt senaste blogginlägg.

Det jag skriver får tolkas hur som helst och av vem som helst.
Jag blir verkligen smickrad av "kommentatörens" fina ord, tack.
Man kan tolka inlägget på olika sätt.
Jag älskar mig själv, min insida och min utsida så mycket jag förmår.
Och jag vill inte ändra på mig själv för att bli en bättre eller vackrare människa.
Utan jag vill visa mig själv att jag faktiskt inte är någon idealkåt supermänniska, utan en helt vanlig homosapien som lägger fokus på annat än bevisa för andra att jag är väldsvan och bäst av alla. Men för mig räcker det kanske inte alltid att bara att tänka eller säga att man är på ett speciellt vis, utan jag vill kunna ta på min verklighet. I det här fallet ett snaggat huvud. Idealet sätter en viss press på oss alla, även mig.
Och jag vill göra allt pang bom crash, nu vill jag ändra något, något som ingen annan gjort,vara laglös för mig själv. och håret är en av det absolut bästa delarna på mig. Så av med skiten och lev med det! Så härligt i mina ögon, få vara lite skev och operfekt precis som det faktiskt är, och precis som jag är. (Men så att jag får rättvisa, det är enbart för min skull jag skulle göra det.) Vilket jag är så förbannat glad över att jag är. För jag är unik så som du är unik.
Någon dag innan jag skrev inlägget så sprang jag in i ett par överstolta idealkåta människor, som gjorde mig så förbannat nervös och illa tillmods. Det jag vill säga är att jag är less på att folk ska hymla och runtgå allt som är sant och kanske inte asflashigt.
Utan skratta och röj så gomseglet tappar fästet och njut av dig själv, säg vad du vill, ta det du vill och va lycklig. För det är jag.


Jag vet att jag lägger energin på onödiga detaljer ibland men jag behöver uttrycka mig om saken, men nu har jag waste:at mitt och går vidare.

Ligger på ryamattan i mitt rum och räknar plankorna i taket, funderar på att åka till frisören och be henne att raka av hela barret. Leva med skavankerna, acceptera att det är som det är, lägga ner utseendenojjan och bara vara.Tror att det skulle vara ett sätt för mig att svänga ur evighetsrondellen och leva farligt, inte samma jävla kurvor. Ge fan i facebook, ge fan i att blogga. Radera allt, leva och ta det som det kommer utan ständig koll. Är rätt sugen. Personifiera nittitalet och börja klä sig i utsvängda manchester och lukta date. Ibland blir jag bara så less på idealet, hur allt borde vara men inte är.
Det måste finnas gränser. Det är dags att tänka efter, ja det är det.

Har precis krupit ner i sängen under det nyligen framplockade duntäcket som rotas fram när det bli tillräckligt svinkallt. Julstjärnan är på plats och idag kom den första snön.
Första advent, vad hände med november?
Dan före dopparedan gånger 27, herregud. Ska det hålla på att gå såhär fort så bör jag akta mig för att råka bli gammal. Så för att spendera tid på annat än förskolerollen och hamburgeflippandet har bestämt mig för att plugga matte, lära mig spela gitarr och skriva mer musik. Blir lätt så att man gör saker för att de har enkla ingångar och med mer eller mindre ett helt värdelöst innehåll. Därför ska jag försvåra det för mig, och göra saker som tär på mitt otroligt (ibland) dåliga tålamod. Plugga matte som jag verkligen totalhatar, men vem vet en dag kanske jag får för mig att jag vill bli ekonom eller mattelärare. Och gitarr som jag alltid har velat kunna spela, fingrarna har antingen varit för korta eller så har det bara skavt i handen och verkat jobbigt. Men det här vill jag verkligen nu, och har jag bestämt mig.

Samma procedur varje morgon den här veckan, mobilklockan ringer och av en ren händelse är jag så förbaskat "slapphänt" och tappar mobilen rätt i backen. Fixat en rätt så härlig repa lodrätt över skärmen som reflekterar ljuset i mobilen och efterlämnar sig ett sken i regnbågens färger. Lätt frustrerad.  08.20 går bussen från karls kyrkoruin, snubblar in i en och annan bekant, kallpratar utav bara helskotta, snubblar av och går den exakt 1,5 km långa vägen till dagis. Jobbar med dom absolut mysigaste människorna på jorden, skuttar runt och räddar akvariefiskar och gör gipsfigurer på beställning. Har fått enligt mig själv den vassaste dagishjärnan i norrtälje kommun.
 Kör bil då och då, skrämmer mig själv och andra medtrafikanter från vettet, varför köra när man kan bli skjutsad är mitt nya motto. Försöker planera mitt liv som resulterar i ett viss kaos och virrvarr, 19 år med ett ben på jorden och det andra på mars. Den 15 april har jag sökt till Lunds Universitet, och jag ska ha bestämt vilken kurs jag ska gå. Innan dess ska jag ha varit på minst en utlandsresa, slutfört min gitarrkurs som börjar på onsdag, dra på roadtrip till Umeå och hälsa på min skogsmulle, och vara så jävla glad för att jag lever och har hela livet framför mig.
---

Mysmoa har äntligen landat på fastlandet. Hon blåste förbi med grönmazdan och plockade upp mig. Nervevade rutor, påväg på grusvägarna, landsväg 76 och svanburg. Kryper ner i soffan, skrattar fånigt åt allt och ingenting, kollar på sommarbilder och äter ballerina. Tycker om henne så mycket.
Äter Gabriellas grillade kycklilng i sommaroset, matar hunden med potatis och hoppas att ingen ska se. 
Alla in på toan samtidigt, skrattar och  läser dassboken, hanna är med. 
Svider om till badkläder och åker ner till erken, knallar rätt in i natureservatet. Efter en lång diskussion om det är tillåtet att röka på natureservatet knallar vi till klipporna. Wilma vallar pinnar i svallvågorna av sig själv, käkar upp melonrens i sin orangea störtlöjliga flytväst.  
Vill stanna tiden och ha sommar för alltid. Glider ner i vattnet, skrattar tills jag inte kan andas längre. Ålar oss upp på klipporna och sveper in oss i handukarna och kollar ut över fjärden. Bestämmer oss för att vi ska starta loppis och försörja oss på det livet ut, röker marlboro och göder mossan med sura fimpar. Sjunger stand by me och ler åt hur livet är just nu. Saknar det jag hade i mina händer för en vecka sen,rår inte för det. Härjar vilt utan att tänka efter. Flyter runt och kollar på himlen.
Påvägen hem möter vi piercade vikingar som hejjar glatt. Fin dag.

Lovade att jag skulle spela who let the dogs out varje gång jag trillade tillbaka. Dyker istället ner i maggios virrvarr av kaos och sköna verser. Tar en stor stark istället för en krusbärscider, kör bil utan körkort istället för att gå, ler med tänderna i stället för att dra på läpparna.

Halkade in på livets mening på buss 637.
Det blir så ibland, man tvivlar, tänker om,klarar jag det här? Gjorde jag rätt? Eller blev det helt fel?
sitter på de insuttna sätet med tuggummi på ryggstödet. Trivs just där, har fin sikt.

Ser en full stackars sate dimpa ner på ett säte några säten framför mig, tänker snabbt och dömmande: så vill jag aldrig leva, undrar hur han hamnade där. Bussen fylls av ett os från livets baksmälla och han super lite till när alla ser på, dränker problemen i absolut vodka, som om allt skulle bli lite luddigare och bättre då. Har förstått att det är så långt från en lösning som det går att komma.
Senare hoppar en kille i min egen ålder på, han går rakryggad, stiligt klädd ser inte så trevlig ut, är han för stolt för att le? Höjer på ögonbrynen och speglar sig i bussrutan.. Eller bara fåfäng? Hur ser hans liv ut? Är det annorlunda från mitt? Lever han fullt ut?
En mamma och ett mindre barn stiger på, de slår sig ner på sätet med gott om plats för barnvagnen. Flickan ler ständigt, mamman med. De har fina band till varandra det märks på lång väg. Mamman visar gång på gång hur man knyter skosnörena till flickans skor. Flickan försöker och gör en skev rosett, men det är en rosett och hon skiner upp som en sol! Hon ställer sig på sätet och nästan skriker av glädje, tänk att man kan bli så glad för så lite.
Bussen startar och rullar sakta iväg.
Och bussen är full av personligheter och där mitt i misär kärlek och bitterhet sitter jag.
Elin heter jag. 18 år och jobbar stenhårt för att leva lyckligt. Svårare än många tror, men fan vad ballt det är när man lyckas. Jag misslyckas och känner mig helt överkörd ibland. Kan se och känna mig jävligt bitter och bucklig. Ler och lever fullt ut, skrattar högt och ler, speglar mig i bussrutan mer än någon normal människa.
Livet är mitt och jag älskar att vara vid liv.