.

Sitter på stationen, ser människor passera, på väg någonstans. Så många personligheter som inte byter ett ord med varandra. Alla på sin resa mitt i livet, med kunskaper och var och en med sin historia. Vi är flockindivider som inte "flockar" sig i huvudtaget. Främlingar för varandra, ovetande om vad damen tvärs över rummet har att berätta. Tänk så mycket man skulle kunna lära och ta del av. Tänk om.
Sa god morgon till en liten krokig farbror påväg till jobbet i morse, han såg så häpen ut, har gått och tänkt på den där farbrorn hela dagen. När jag passerar hinner det häpna i hans ansiktsuttryck omvandlas till jordens största leende, och han säger artigt : god morgon flicka lilla och höjde på käppen.
Han blev så märkbart glad. Det blev jag med.
Borde ge lite mer av mig själv. Mer än vad jag redan gör. En ny endorfinkälla.