.

Som så många gånger förr, jag öppnar mitt fönster på andra våningen. Kikar ut och ser bara möjligheter. Tjuvröker på andra sidan en nerdragen rullgardin och väntar på våren. Så många gånger som jag knallat den här vägen. Så många gånger jag har undrat vad fan det är som händer. Njuter av den kallabalik jag skapar i min skalle. Tänker för mycket och tror att jag är en gud. Stirrar ännu en gång ut i det kalla landskapet som smälter och ser långt borta i horisonten en möjlighet. En möjlighet att hamna i ännu ett kaos. Jag tar mig alltid någonstans.. Jag har slutat bry mig om allt det oviktiga, tjafset som inte tar en djävel långt, bara ner i leran. Jag har slutat att brottats. Jag snurrar och jag känner mig inte ens snurrig. Överlåter brottandet till idioterna som påstår att lera och skit upp till öronen är livet. Fimpar och går bara där ifrån med doften kvar i mina kläder. Ta mig som jag är, sotig men ärlig. Nu kör jag, var god kör om vid god sikt.