.

Sängen har nog aldrig varit skönare än i kväll. Har stått, gått burit vispat vevat dansat snubblat och kockat runt på sportis i snart tre veckor i rad nu. Hängt med fina jobbarkompisar, soffsurfat för att slippa ta "gryningsbussen" 06.04 från ruinen. Och när jag väl har tagit den alldeles för tidig bussen så har jag antingen somnat på bussen så chaffisen eller sätesgrannen har fått hojja på mig. Väl på jobbet utan tillgång till huvudnyckel har jag nu tre gånger behövt stå utanför och träna käkmusklerna i - 58 grader celsius. Eller somnat raklång över personalbordet och vaknat av att vaktmästaren petat på en eller att man helt enkelt slappnat av lite för mycket och trillat av stolen. Det varierar, ni vet.
Ligger och lyssnar på det sista nattpratet som sprider sig över övervåningen som ett skönt mummel, älskar mumlet och pratet, diskussionerna om fjant och laj, kriget om toan, mitt i allt vrålar pappa: paappret är sluuuuut, hallå hallå hallå?
Efter en del mutande så kommer det tillsist mamma konkandes på en hel bal med dasspapper! Och så va alla nöjda och glada så här på torsdagskvällen! Pappa har bajjat, adam har virkat dreadsen samtidigt som han har beatboxat i sällskap med pappa och mamma har helt ofrivilligt och omedvetet lyckats träna tunga lyft! Och jag, jag är bara nöjd.
Det gäller att uppskatta det lilla. Älskar dom obeskrivligt, är så stolt över att dom är mina.
So long!

Till er som läste och tolkade mitt senaste blogginlägg.

Det jag skriver får tolkas hur som helst och av vem som helst.
Jag blir verkligen smickrad av "kommentatörens" fina ord, tack.
Man kan tolka inlägget på olika sätt.
Jag älskar mig själv, min insida och min utsida så mycket jag förmår.
Och jag vill inte ändra på mig själv för att bli en bättre eller vackrare människa.
Utan jag vill visa mig själv att jag faktiskt inte är någon idealkåt supermänniska, utan en helt vanlig homosapien som lägger fokus på annat än bevisa för andra att jag är väldsvan och bäst av alla. Men för mig räcker det kanske inte alltid att bara att tänka eller säga att man är på ett speciellt vis, utan jag vill kunna ta på min verklighet. I det här fallet ett snaggat huvud. Idealet sätter en viss press på oss alla, även mig.
Och jag vill göra allt pang bom crash, nu vill jag ändra något, något som ingen annan gjort,vara laglös för mig själv. och håret är en av det absolut bästa delarna på mig. Så av med skiten och lev med det! Så härligt i mina ögon, få vara lite skev och operfekt precis som det faktiskt är, och precis som jag är. (Men så att jag får rättvisa, det är enbart för min skull jag skulle göra det.) Vilket jag är så förbannat glad över att jag är. För jag är unik så som du är unik.
Någon dag innan jag skrev inlägget så sprang jag in i ett par överstolta idealkåta människor, som gjorde mig så förbannat nervös och illa tillmods. Det jag vill säga är att jag är less på att folk ska hymla och runtgå allt som är sant och kanske inte asflashigt.
Utan skratta och röj så gomseglet tappar fästet och njut av dig själv, säg vad du vill, ta det du vill och va lycklig. För det är jag.


Jag vet att jag lägger energin på onödiga detaljer ibland men jag behöver uttrycka mig om saken, men nu har jag waste:at mitt och går vidare.